Jag är glad idag.

Trevlig start på dagen. Gick upp och gjorde kaffe och tänkte sätta igång och plugga ganska direkt. En yrvaken Kristin ska inte hålla i en kaffemugg, jag spillde ut kaffe över mina böcker och halva tagentbordet. Det roliga är att en av böckerna redan har ölfläckar. Jobbigt när sådant händer, men ser man det positivt så vaknade jag till i alla fall.

Inatt sträckläste jag en bok, jag kunde verkligen inte sluta. Strax innan jag begav mig tillbaka till Hultsfred, där jag studerar, fick jag för mig att köpa "Klockan 10.31 på morgonen i Khao Lak", skriven av Pigge Werkelin som förlorade hela sin familj i Tsunamin för ett år sedan. Jag köpte den av ren välgörenhet, mycket av pengarna går till båtprojekt därnere. Hade nog egentligen inte tänkt läsa den, för jag visste att det skulle bli jobbigt. Och visst var det jobbigt - vissa stunder grät jag som jag gjorde för ett år sedan, precis som att jag själv förlorat någon i katastrofen. Främst tror jag att min reaktion då berodde på att jag besökt många av platserna i Thailand bara ett tag innan. Jag hade lärt känna en massa helt otroliga thailändare och jag visste hur deras levnadsförhållanden var redan innan. Jag kände med dom och visste inte hur många av dom som klarat sig. Sedan såg man alla barn som helt plötsligt var borta, eller som hade förlorat sina föräldrar. Svensk som icke svensk. Det är inte rättvist.

Det var några av de finaste platserna jag sett på jorden som spolades bort den dagen. Och jag hade lika gärna kunnat vara där. Många kanske inte förstår. Jag hade en intensiv längtan av att få åka ner och hjälpa till. Det gick inte. I sommar ska jag försöka åka dit, till dessa underbara platser och hjälpa till så gott jag kan - genom att vara turist.
En del förstår inte varför jag hakar upp mig på Thailand när så många andra länder drabbades. Jag är medveten om det. En del förstår inte hur Sverige kan haka upp sig på Tsunamin när så många andra länder lever i fattigdom, krig och misär varje dag. Jag är medveten om det också. Jag är en sådan människa som tänker på sådant ganska mycket, ganska ofta, och det är absolut ingenting jag bara säger. Ibland glömmer man, men inte under en lång tid. Skänker pengar gör jag också när jag känner att jag kan. Jag vet att inte bara Thailand drabbades, men det är min koppling till det som hände. Blundar jag ser jag fortfarande de underbara ställena jag besökte. Så är det, och ingen kan säga åt mig att bara sluta känna helt plöstligt.

När man läser en sådan bok som jag läste inatt förstår man. Man förstår hur viktigt livet är. Det låter som en jävla klyscha men det är så sant. Det är därför jag är glad idag. För att jag och min familj ofta säger att vi älskar varandra. För att jag väljer mina vänner med omsorg och faktiskt har vänner som jag vet tycker om mig lika mycket som jag tycker om dom. Det är sådant som är viktigt i livet. Att låta människor få veta att man tycker om dom är det finaste som finns.

Skönt att skriva av sig ibland. Det blev lite långt dock, jag lovar att jag ska skriva betydligt kortade och mer uppmuntrande saker härnäst.