Ännu en tråkig dag...

...i Stålhagen. Vad har hänt egentligen? I höstas var det sällan man inte hade något att göra. I och för sig hade vi mycket mer i skolan då. Nu känns det rätt lamt och det som skall göras tar inte så lång tid och det som är viktigt behövs inte göras förrän om ett par månader. Borde kanske räkna lite mer bara. Som tur är håller festerna fortfarande ganska hög standard. Jag längtar bara tills värmen kommer tillbaka så man kan ha världens bästa efterfester igen...

OS är i full gång. Det är faktiskt kul att titta på, särskilt skidåkningen - Anja tog brons idag i störtloppet. Fint. Jag är nog mest avundsjuk på att jag inte själv får åka skidor, hoppas fortfarande kunna åka i den lilla backen som finns här utanför Hultsfred någonstans. Den med det skräckinjagande namnet Dackestupet. Undrar om man kan åka störtlopp där? Jag var med i en tävling en gång där jag nådde en hastighet på 65 km/h. Sen var jag med i en slalomtävling där jag kom trea. Men jag tror inte att jag hade kunnat bli så jävla bra inom skidåkning ändå. Jag är ju skåning.

Jag tror jag har råkat ut för en äkta vårdepression, fast den börjar gå över nu. Sedan vi var i Stockholm har jag bara velat gömma mig i ett hörn och dra en mössa långt ner över huvudet. Jag har egentligen inte velat prata med någon. Men det känns rätt bra nu. Jag är glad att det inte känns som förra våren när jag och Sofie satt i hennes kök nästan varje dag i ett par veckors tid och pratade om livet och ingen av oss egentligen brydde sig om vi fick leva vidare. Så deprimerad ska jag aldrig bli igen. Det är inte riktigt min stil, jag är alltid den positiva som försöker och vill få alla att må bra och skratta (även fast jag börjar tro att dom skrattar åt mig istället för mina skämt, men det gör inget så länge dom skrattar). Så jag tror jag ska återgå till att bli vanliga Kristin igen. Jag trivs bäst så.

Och sen kanske jag ska sluta vara så djup också, det är inte bra i alla lägen. Adjö.

Bilden är från Byron Bay, Australien, tagen från en trottoarkant där vi spenderat natten efter att ha blivit skjutsade dit av en polisbil som inte tyckte att vi skulle sova i ett bostadsområde. Vilka minnen...