Jag känner mig så tom i hela kroppen. Samtidigt är jag otroligt lycklig. Lite ångest på det och jag känner något jag aldrig känt förut. Eller jo, det har jag nog.
Sommaren håller på att ta slut - denna underbara sommar. Jag har jobbat en del de två senaste veckorna och det är nog det som späder på den där ångesten. Varför ska den komma när man vill ha den allra minst? (iofs vill man väl aldrig uppleva ångest, men ändå) När jag jobbar är jag tillbaka till det gamla vanliga, vilket suger. Det känns verkligen som att jag kommit en bra bit på väg mot vad jag vill göra, också ska man stå där som en gammal vana och vara trevlig och glad mot sura kunder. Eller ja, alla är inte sura - desto mer bittra tror jag. Men jobbar man på ett sjukhus med sugig lön så förstår jag dom på ett sätt. Till och med cancerpatienterna som kommer och handlar är gladare. Kanske för att de kommit underfund med att man bara lever ett liv, så nära döden som de befinner sig. Det är läskigt. Så jag gör så gott jag kan, jag vill inte kalla det falskt, men är man trevlig och glad i kassan blir dagen betydligt bättre. Men det är just det, att jag är tillbaka till något jag började med för fyra år sedan. Sedan dess har jag åkt jorden runt, bott i London ett halvår och sen vart i Hultsfred - den där gamla tiden är borta, liksom. Man vill inte tillbaka, men nu är det bara drygt en vecka kvar, sen är det slut för denna gången och jag har tjänat ihop lite pengar, det känns ändå lite bra.

Sommaren kommer att ta slut snart i alla fall. Och vilken sommar sen - vissa stunder de senaste veckorna har jag velat stanna kvar i för evigt. Underbara minnen som jag kommer överleva hösten med :)

Så var det dags igen - att se Lars Winnerbäck och Hovet i Helsingborg. På hemmaplan. Det är en speciell känsla att se honom i sin egen hemstad. Det kan vara att man tar åt sig lite extra när man står i publiken och han säger hur mycket de sett fram emot att få spela på Sofiero igen och när man ser att han faktiskt blir lite tagen av publikens jubel. För publiken var grym igår, en av de bästa jag upplevt på en konsert med Lasse faktiskt. Jag som stod längst fram vid kravallstaketet kände inte av ett uns av tryck bakom, folk stod på sitt ställe och hoppade och sjöng och njöt. Inget bråk. Det enda som störde lite var diverse pojkbands-skrikande tjejer som inte kunde hålla tyst även när Lasse sjöng, det är lite dålig stil tycker jag. Men det får gå.

Ännu ett Winnerbäcks-äventyr för er läsare, vill säga. Vi börjar från början...

Jag anlände till Sofiero vid fem-tiden med ett par kylda öl i väskan. Hittade mina vänner och satt i solen en timme och bara njöt. Efter insläppet, som tog lite extra tid för mig pga av fumlande med diverse gästlistor kom jag in i en vackra parken och fann mina kompisar längst fram vid staketet. Eftersom det inte var så mycket folk ställde jag mig också där, och när jag stod där med mitt fotopass i handen kom jag på att jag med passet enbart skulle komma en meter fram till för att ta kort, och sedan få stå längre bak under resten av konserten. Istället gjorde jag en deal med en United Stage snubbe att jag fick stå och fota där jag stod i tre låtar om jag lovade att lägga undan kameran sen. På det sättet fick jag både fotat en hel del riktigt bra bilder, samt stå längst fram under hela konserten :)

Christian Kjellvander var lika bra som vanligt, och fick dessutom den uppskattning han förtjänar av Helsingborgspubliken (även om det var lite småprat här och där). Kan ju också vara för att han är skåning från början och dessutom bara har skåningar i sitt band och däribland en från Helsingborg! Jag vet inte om det var att jag stod längst fram, men på tidigare konserter har han inte verkat haft så mycket kontakt med publiken, men det hade han nu. En tjej brevid mig som brottas tyckte hon kände igen namnet och frågade om han var brottare, men han bara skakade på huvudet och skrattade. Nåväl...

Sedan entrade Lasse & Hovet scenen till tonerna av Brudmarch från Delsbo, vilket jag tycker är riktigt pampigt! Sedan är det fint när de ställer sig på scenen och bara njuter en stund innan de börjar spela. Och ännu en gång börjades det med Min älskling har ett hjärta av snö, vilket jag tycker är en bra inledning även om vissa klagar på att den är lite slö att inleda en konsert med.
Vidare spelades Sen du var här, Nånting större och Lång dag. Eftersom jag fotade de tre första låtarna koncentrerade jag mig inte på någonting annat, och efteråt hade jag ont i armarna av den tunga utrustningen, haha. Men det var det värt! :D
Sedan kom För dig, och årets version är en riktig höjdare. Den börjar som vanligt, sen i mitten kopplas farten på och den första backdropen faller och man blir som i extas! Helt underbart! Och detta var den tredje konserten (det vill säga alla utom genrepet jag varit på) som en sträng gått av just under denna låten, haha!
Sen kom inte Fria vägar ut, som jag hade hoppats - den är tydligen helt borttagen från setlisten och jag är glad att jag fick uppleva den på genrepet och i Göteborg. Istället spelades Kom, vilket inte var fy skam :)

Söndag 13.3.99 - också en bra version under denna turnén. Det enda negativa är att refrängen är mer melodiös och därmed inte lika stark, men desto mer trallvänlig så det gör inte så mycket. Presentationen av bandet gick smärtfritt förbi, ingen glömd Norpan denna gången, och alla såg glada ut. Idde fick nog störst jubel, tror jag. Johan fick flest skrik, haha.
Vidare spelades Stort liv, som jag tyckte det var mer fart i under förra året. Den känns inte tråkig, men den går snabbt förbi på något sätt. När sedan introt till Dunkla rum börjar kommer publiken verkligen igång - och här märker jag att jag skriver i nutid, haha, kan vara för att jag beskriver låtarna under alla konserter och inte bara under gårdagens. Eller så är jag bara trött ;) Min kompis höll upp min Dunkla rum tröja i alla fall och Lasse log stort, det var lite småkul. Sen blev det extas igen, Elden är så jävla härlig att lyssna till live!

Sen blev det så vackert igen. Inte för kärleks skull är verkligen en av mina absoluta Lasse-låtar. Det är så fint, så underbart. Dessutom inger det en speciell känsla när det bara är Lars, Johan och Jens på scen. Saken blev inte bättre av att Johan två gånger tittade på mig länge och bara log - det märktes att han visste vem jag var i alla fall, det var fint :) Hoppas man får träffa den underbara människan igen, han är verkligen så genuint genomtrevlig!
Sen, inte till min förvåning (haha), kom Du hade tid. Jag gillar att alla vet att de ska jubla när Lars sjunger de välkända raderna... och jag gillar att han bytt ut det gamla mot "Äh, va fan, klart det var ett segertåg, det var ju Helsingborg..."
Elegi och Hugger i sten. Två helt underbara låtar - Elegi är en av de vackraste låtar jag vet. Hugger i sten är också så fin, och det var kul att höra allsången Helsingborgarna bjöd på!

Jag vill gå hem med dig bjöd på extas igen. Det är helt otroligt vad låtar kan göra med en - en ganska medelmåttig låt egentligen, enligt mig, men fan vad härlig den är live! Man känner verkligen med låten, och det var lite kul att Lasse ville gå hem med mig (och tre-fyra andra, snusk!), haha... men han hade vart välkommen att komma hem till mig och dricka rödvin och prata om livet, när som helst :)
Sedan Söndermarken och allsång igen. Det roliga var att när jag i mitt sms-skrivande för DR:s låt-för-låt rapportering hör jag hur Lasse verkligen fumlar till det och sjunger: "... en fotbollsplan som sliter upp... [litet flin]... en grävmaskin i cykelstig...". Hela Hovet skrattade och publiken jublade, det är ingen riktig Lasse-konsert utan en rejäl felsjungning. Fin allsång under hela låten :)

Efter en kort paus kom Johan fram till scenöppningen och inväntade Staffan på andra sidan. Sen följde deras härliga gitarrintro till Åt samma håll. Det är rätt kul att Norpan kör samma sak på alla konserter, springer in till trummorna så att folk tror att han glömt av sig - det var det jag trodde första gången i alla fall. Stockholms Kyss följde och vi dansade och var glada. Sedan extrem eurofori med Solen i ögonen, det är en sån jävla grym känsla att stå och hoppa i folkhavet och få solen (okej då, lamporna) i ögonen under refrängen och bara känna hur hela kroppen fylls av glädje och extas och underbara stora känslor! Lasse var på så bra humör under hela kvällen, innan de började med Solen i ögonen och han skulle byta gitarr började han dansa och gitarrsnubben dansade och de dansade vidare tills han fått på sig den nya gitarren och skulle börja sjunga, härligt!! Inget dåligt jubel när de gick av scenen för andra gången, heller...

Ingen soldat, helt underbar live. Sedan gåshud och nära till tårar igen, introt till Kom ihåg mig denna turnén är bland det vackraste jag hört i mitt liv. Det är så fint när Lars sitter där vid trummorna och spelar lite lätt på gitarren och låter Johan, Idde, Joffe och Anna stå i rampljuset. Sen är det så kul när Idde sjungit sin bit och Lars kommer fram till mikrofonen som hon dragit ner eftersom hon är så kort :) Det är så fint i slutet av låten när Lasse kommer fram och sätter sig på en monitor och tittar ut över folkhavet och man riktigt ser hur han njuter. Igår kväll tittade han verkligen på varenda person som stod längst fram också, och log. Man blir så glad av hur glada han och Hovet är...

Jag vågade inte hoppas på Kom änglar, men vi började skrika efter den och Lars höll kvar sin gitarr medan Hovet ställde av sig sina instrument. Han tackade för allt innan och sa att vi skulle ta det lugnt på vägarna hem osv, men sen så såg det verkligen ut som att han inte ville lämna scenen, och det gjorde han inte heller. Det var så fint att få höra den live i sommar igen - jag kan inte annat än att älska den låten. Mina ögon var bara på Lars då, tror att Anna och Idde och Joffe mest satt och tittade på, de andra spelade nog sina instrument, men vad gör vilket - det var så vackert hur som :)

Sedan gick de av scenen och det var slut för denna gången. Vätskebrist och näringsbrist efter att inte alls planerat att stå längst fram, men det var värt det. En helt underbar konsert, en av de bästa jag sett med Lasse och faktiskt var det mycket tack vare publiken. Jag vill tillbaka och jag längtar till på lördag och jag vet inte riktigt vart jag befinner mig just nu - denna sommaren gör att jag bosatt mig bland molnen, och här kommer jag stanna kvar några veckor till...

(extremt trött när jag skriver detta långa inlägg, men jag ville bara skriva ner allt jag fortfarande har kvar i huvudet)

Sitter här ensam i den varma natten, en skön känsla. Jag är så lycklig just nu, allting känns så bra. Men samtidigt har jag haft ett par dagar med mycket tänkande och ältande och idag har jag varit extremt sentimental. Det är konstigt. På ett sätt känns det som att jag håller på att ta ännu ett stort steg framåt i livet - jag brukar känna av det där ibland, men det märks så mycket mer när man stannar upp och tittar tillbaka bara hur det var och hur jag var för ett år sedan. Allting känns så mycket bättre nu, och då inte sagt att det var särskilt dåligt då. Men mycket har med min utbildning att göra, och livet i Hultsfred - även om jag gjort så mycket tidigare som varit rätt, kunde inte det bli mer än rätt för mig. Så blir det när man följer hjärtat och inte lyssnar till folk som snackar om att "det är så svårt att få jobb inom den branschen..." och liknande. Men vadå - musik är min stora passion här i livet och att jobba med det som gör en lycklig är väl ändå det bästa? Men sitt ni där på ett kontor hela dagarna, åk sedan hem till er familj i den söta lilla villan i det barnvänliga området utanför stan och gå ut och rasta hunden och glöm för all del inte att boka biljetter till årets konsert med Ledin på Sofiero. Om ni är lyckliga av det så kallade Svenssonlivet, så inte mig emot. Absolut inte. Jag önskar att jag hade nöjt mig med ett sådant liv, men det går inte. Jag är faktiskt en av alla dom som faktiskt aldrig riktigt bara ville vara en av alla dom. Drömmen om någonting större har alltid funnits där, jag är en kräsen jävel men det går att uppnå de stora drömmarna, det är något jag lärt mig under och efter alla mina äventyr efter skoltiden (för inte fan lär man sig något om livet i skolan). Därför tycker jag det är synd när folk säger saker som ovanstående. Det gör i och för sig mig mer sporrad till att verkligen uppnå alla mina drömmar. Vill man något tillräckligt mycket, har man sin passion för någonting och använder sig av den för att få inspiration kan man lyckas med allt! Det är så det är, och det är synd att folk glömmer bort det.

Det är bara några saker jag tänkt på de senaste dagarna med tanke på vad som pågår i Mellanöstern för tillfället. Här sitter jag och har det bra och har upplevt en av de bästa somrarna hittills i mitt liv, en sommar som dessutom inte är över än, medan oskyldiga människor dör därnere. Och inte bara där, utan på flera andra ställen på vårt lilla jordklot. Det är fruktansvärt. Samtidigt läser man om Anders Lundins attack under Allsången på Aftonbladets löpsedlar. Det är nästan så att man skrattar - vad fan tänker dom med? Och framförallt, vad känner dom med? Hjärtat måste ha hoppat åt sidan där en stund. Vidare rapporterar föregående tidning samt dess eminenta konkurrent Expressen nästan enbart om alla svenskar som är fast i Beirut och andra delar av landet. Vad hände med de ca 500 000 människor som tvingats lämna sina hem, de ca 300 människorna som dödats under bara en vecka i Libanon osv... suck.

Sen hjälper inte mina föräldrars flytt till Frankrike mina tankar. Jag är så glad för deras skull, men det känns onekligen konstigt att de kommer bo därnere nu. Helsingborg kommer alltid kännas som mitt hem, det är här jag har vuxit upp - men om min syster flyttar har jag ingen familj kvar här. Hanna och Stuart kommer att finnas, och alla andra vänner, men ändå... men som sagt, det är deras stora dröm och att de faktiskt uppfyller den gör att jag är så otroligt stolt över dom. Det ska bli härligt att komma ner och se lägenheten och restaurangen och deras nya liv :D Jag tror ändå inte att jag kommer flytta tillbaka till Helsingborg inom de närmaste tio, tjugo... trettio åren? Men man vet aldrig. Jag har bestämt att jag ska flytta till Stockholm efter Hultsfred/Kalmar i alla fall. Förhoppningsvis kan jag få praktikplats där sista terminen i skolan och sen jobba vidare någonstans. Eller så åker jag utomlands sista halvåret och flyttar dit sen. Det får bli som det blir, som med allting tidigare som hänt i mitt liv - det blir bäst så.

Nu har jag varit alldeles för personlig och flummig i denna bloggen, precis som så många gånger tidigare. Men det är skönt att skriva av sig lite ibland.

Gonatt.

Oj, oj, oj vilken helg jag har haft. Och ja, här följer ännu ett Winnerbäcks-äventyr för er som är trötta på att läsa om denna man och hans Hov i denna blogg det vid det här laget. Det var en härlig helg, med mycket tur, mycket sol och mycket bra musik och härliga människor. Ännu en gång var jag på äventyr med Tindraz, vilken duo vi börjar bli :D

Lördagen började i bakfyllan tecken och sliten som jag var efter att ha firat min kompis nya jobb på fredagskvällen, somnade jag gott på tåget upp till Göteborg med vissa avbrott. På tåget fanns även Mats från DR, som jag pratade lite med när chansen fanns. När vi var framme gick han till sitt hotell och jag strosade runt på stan. Sen satte jag mig och solade vid centralen i väntan på Micke som vi hängde med i Sthlm på genrepet. Efter en halvtimmes väntan i värmen och med diverse folk att titta på, bla ett gäng scouter från Tyskland, gick jag och mötte Micke vid tåget. En hamburgare och ett telefonsamtal från Tindraz berättandes att hennes bil lagt av senare, gick vi till Storan och drack rödvin och laddade upp inför konserten. Då fick jag veta att Tindraz kom med tåg och att hon skulle hinna, som tur var. När de börjat släppa in folk till Trädgårdsföreningen gick vi till den mindre kön, men först efter att Micke gömt en flaska med mystiskt innehåll i ett buskage. Han gled sedan in med sitt VIP-pass och jag med min biljett. Väldigt mysigt ställe där de satt upp scenen, även om det såg toklitet ut. Utsålt med 9000+ pers gjorde inte saken värre, det blev intimt och mysigt. Vi satt i första fållan på sidan och drack en öl i solen, sen kom Mickes kompis med mamma och inte långt därefter började Kjellvander spela. Lika bra som vanligt, han är grym den killen! Synd bara att folk inte verkar bry sig så mycket... jag såg i alla fall Norpan på sidan av scenen, och sedan Idde med sina två flickor.

Efter Kjellvander såg jag att Tindraz hade kommit, och hon stod där framme så fint med fotopasset på sig :) Sen skulle Micke gå på toa men kom inte ut från fållan så han gick fram till nån vakt och fick sedan gå backstage på en lyx-bajamaja, haha! Winnerbäck entrade scenen tillsammans med Hovet och dessvärre var låtlistan som tidigare - hade trott på någon ändring, men förgäves. Fast det gör egentligen inte så mycket eftersom alla låtar är så grymt bra, så jag kan inte klaga för mycket. Konserten var riktigt härlig, eller publiken rättare sagt. Det var inget nådigt jubel efter ett par låtar när det var paus mellan så vi fick chansen att höras. Lasse satte händerna på huvudet och såg uppriktigt förvånad ut. Sedan måste jag säga att han känns mycket mer avslappnad och glad i år än förra året, det är härligt att se hur han dansar omkring med sin gitarr och ler :D

Försökte komma ihåg lite roliga grejer från Göteborgskonserten - Lasses sträng gick av under För dig, det blir ju sånt drag i slutet av låten så det förstår jag. Sen höll .com ett tifo-arrangemang som jag måste säga inte gick så bra - lite konfetti och en banderoll där det stod ".com kräver spöket". Lasse skakade bara på huvudet och sen började han presentera bandet. När han sagt "Hovet, mina damer och herrar" och jag i samma stund som Josef kommer fram till Lasse och mumlar något tänker att han har glömt Norpan, börjar han förklara att de behövde någon som kunde hålla takten osv. - lite kul, och det tyckte nog Norpan också ;) Extremt utdragen bandpresentation, men jag gillar hur personlig och rolig Lasse är i mellansnacket i år, förra året kändes det inte alls spontant en enda gång (förutom vissa små meningar) men det gör det denna underbara sommaren :)

Efter konserten begav vi oss till Järntorget, drack ett par öl med Gabbe och hans Anna innan vi åkte med dom ut till Askim och sov över under natten. Efter frukost och skjuts in till stan (tack för allt, Gabs!) på söndagsförmiddagen tog vi sedan tåget vidare ner mot Varberg, dit vi anlände drygt halv två till en tom stad. Vi tog sedan bussen ner till Apelviken och lade oss på stranden ett tag - jag badade bara benen för man blir så äckligt saltig. Teresa som doppade sig helt fick sedan uppleva en iskall dusch i vilken hon kved, så jag är rätt glad att jag inte gjorde detsamma, haha!

Sedan kom Lexi, solskenet på DR, och hämtade oss och körde oss in till stan där vi parkerade en bit ifrån centrum. På vägen till Societetsparken, precis vid fästningen, där vi skulle träffa de andra från DR köpte vi pizza och sallader som vi tog med oss. Och Lexi hade inte kunnat valt ett bättre ställe för ett möte! När vi kom dit satt Mats på en bänk och sa att Lasse gått förbi för fem minuter sedan. Hade inte vår mat tagit sån tid hade vi träffat honom då :) Men minuterna senare kom istället Johan gåendes och Teresa ropade på honom, och han kom mot oss och mötte oss med ett leende och "Nämen, hejsan!". Så pratade vi ett tag med honom, denna underbara människa, innan han var tvungen att gå och duscha. Han nämnde bland annat att "därnere [där scenen står] är precis som ett vykort", och det kunde jag verkligen hålla med om när vi sen kom dit. Sen kom Josef och Jens förbi men dom verkade inte så pratglada just då utan skyndade förbi. Det blev i alla fall lite hej och lycka till och tack och vi ses, haha. Efter ytterligare ett tag kom Christian Kjellvander med nån snubbe gåendes och efter det kom Anna, Staffan o Norpan förbi. Teresa och jag gick fram till Anna och snodde varsin kram och pratade lite och önskade lycka till. Ingen dålig mötesplats, som sagt.

Sedan gick vi den korta vägen till fästningen till insläppet och på vägen träffade vi på Rickard aka. Kornflakez från DR, kul! Efter en liten pratstund ställde de andra sig i kö och jag bredvid, sen gick jag fram till VIP ingången och slank in och fick mitt fotopass. Härlig känsla! När jag precis kommit in såg jag att Teresa stod och snackade med nån snubbe som jag direkt förstod vem det var. Jag gick fram och hälsade och fick reda på att Håkan Hellström skulle gästa sista låten. Då trodde jag inte den dagen kunde bli bättre än så! Det var sjukt, att dessutom att få veta det innan :) Så vi satte oss glada på gräset framför scenen, jag inhandlade en öl som jag drack i solen innan det var dags för Kjellvander att stiga på scenen. Jag gick fram till kanten av scenen och blev lite nervös inför min första fotosession i ett dike. En riktigt grym känsla infann sig när jag klev in där mellan scenen och publiken. Sen klev Christian på med sitt band och jag fick några bra bilder på dom, vilket verkligen gav mersmak inför Lasse o Hovet. Johan stod vid sidan av scenen och fotade, och sen kom Idde förbi och kollade lite på det eminenta förbandet. När jag inte fick vara i diket längre satte jag mig en bit bak och lyssnade klart på Kjellvander. Tog ett par foton på folk som satt bakom scenen på klipporna, samt de som Christian kallade "snyltgäster" - folk som låg inne vid fästningen på sina båtar och avnjöt konserten därifrån, vilket säkert är en upplevelse i sig!

Sedan närmade sig klockan nio och jag klev fram till sidan av scenen och började snacka med en snubbe som också skulle fota, en frilansare för Nöjesnytt. Mycket trevlig, och jag fick dessutom ett grymt erbjudande på en kamera han ville bli av med! Samtalet med honom lugnade mina nerver lite, och så snart vi blivit insläppta pratade vi lite till innan förmusiken satte igång och jag intog dikets mitt för att kunna fota alla när de kom in. Helt otroligt underbar känsla att stå där bara meter ifrån, helt fri och utan folk framför och ta bilder. Den enda som var knepig att ta kort på var Norpan, han gömde sig bakom sitt trumset ;) Jag gjorde mitt bästa och fick nog några bra bilder tagna där, hela känslan var så grym - så otroligt häftigt! Efter tredje låten knackade turnénissen på min rygg och jag fick lämna diket...

Jag trängde mig in till Teresa, Lexi och Mathilda i mitten av publiken och stod sedan där resten av konserten, som var nästan grymmare än i Göteborg. Publiken som var betydligt mindre var helbra och folk klappade med och svajade med armarna och gjorde precis allt som ska göras. Det var fint. Teresa hade en ylandes mamma (som hade trängt sig in med sina totalt ointresserade söner) bredvid sig dock, tyckte lite synd om henne och vidare tyckte jag lite synd om mammans mobil när hon höll upp den precis vid mig när hon spelade in - haha, hoppas det lät skit!

Tyvärr hoppade Lars över Fria vägar ut, vi visste varför men det var synd att han var tvungen att hoppa över en låt istället för att bara lägga till en. Men det gjorde inte så mycket när han efter Kom ihåg mig (jag får gåshud varje gång jag hör den inledningen med Idde o Anna, vilka otroliga underbara röster de har!) började med att säga "Vi tänkte göra nåt speciellt för Varberg ikväll"... sen började han prata om att när de körde från Göteborg stod en liftare vid vägkanten. Och de tyckte att de kände igen honom, men: "Nej, kan det verkligen vara... nej, eller jo, det måste ju nästan vara.... nej, det kan inte, eller jo, förresten, det är ju så likt... men nej, eller? Kanske ändå... och visst var det... " sen presententerade han Håkan! Haha, snacket gick väl ungefär sådär och lockade många skratt, sen när Håkan väl entrade scenen började mina ben skaka något otroligt, helt sjukt! Haha! Jag ringde till giraffen Sara och höll mobilen i luften samtidigt som jag försökte fota, samtidigt som jag försökte njuta. Sen minns jag inte så mycket mer, haha. Det var en sjuk upplevelse att se dom på samma scen igen, och "Så länge skutan kan gå" är en underbart vacker visa.

Efter konserten var jag så grymt nöjd, jag kunde inte sluta le. Vi väntade kvar inne på området eftersom alla skulle ut precis samtidigt, sen satte vi oss på en bänk och tittade på alla kort som tagits. Efter ett tag, när inga folk var kvar nästan, kom Idde förbi med sina döttrar i varsin hand och sa hejdå till oss. Vi sa hejdå och tackade för kvällen och en underbar spelning. Sen sa hennes ena dotter "Hejdå tjejer!" till oss och vi skrattade för att det lät så otroligt gulligt :) Vi satt kvar en stund till och försökte få eftersmaken av konserten sitta kvar längre. Och då kom Johan spatserande fram till ett gäng som stod precis där ingången varit. De stod och snackade och han signerade och sen kom ett till gäng och de pratade vidare. Sen tog vi tillfället i akt när han var på väg att gå tillbaka igen, så efter att ha blivit påtryckt av Lexi o Teresa att gå fram (eftersom jag tvekade) reste jag mig och gick fram och sa hej. Jag sa att vi bara ville tacka för kvällen och trodde samtalet skulle bli relativt kort. Men istället gav han mig en kram, och sen stod han kvar och pratade jättelänge med oss. Johan Persson, vilken man! Han är så genomtrevlig och underbar :) När han sedan sa att han skulle gå tillbaka tog jag fram kameran för att fota oss. Först fotade jag honom med Lexi och sen fotade Teresa mig med honom. När hon gav mig kameran stod han kvar och höll om mig, lutade fortfarande huvudet mot mitt och mumlade nåt, sen frågade han hur fotot blev. Jag visade honom och sen dröjde det ännu en stund innan han släppte mig och jag tog ett kort med Teresa och honom. Helt sjukt, jag visste inte riktigt vad som hände. Sen pratade vi en stund till innan ett gäng kom flygandes fram med en kille i hatt i spetsen. Under konserten slängde han upp sin hatt och Johan hade på sig den. I mitt lyckorus kommer jag bara ihåg att Teresa och Lexi började gå därifrån och jag tog mig friheten att avbryta deras samtal och sa att jag ville bara sno en kram och säga hejdå. Johan stannade helt upp och sa tack och hejdå och började krama mig. Sen helt plötsligt vände han huvudet mot mig och gav mig en riktigt härlig puss på kinden! Jag bara log och sa hejdå och sen släppte vi varandra men höll nästan händer in i det sista... haha, jag vet att det låter sjukt men det känns som att jag fick kontakt med honom på ett särskilt sätt. Säkert bara i mina drömmar, men jag är lycklig för det så det kvittar. Jag tar inte saken på så stort allvar, men det är lite småkul och jag vill gärna träffa honom igen och prata mer :)

Efter det där var jag så lycklig och vi kände att kvällen hade fått sig ett bra slut. Så vi började gå tillbaka till bilen och gick förbi turnébussarna när Teresa fick syn på sin nya kontakt, och gick fram och kramade honom. Vi följde efter lite halvt och när vi började gå därifrån kom Jensa och Staffan gåendes förbi oss och hälsade och log. Sen kom Joffe precis efter med ett större smile jag nånsin sett honom ha och han tittade på oss och sa "Tack för ikväll!" och log vidare. Haha, det var rätt kul eftersom han brukar vara lite svår att prata med! :) Sen promenerade vi längst med havet och träffade på en munter korvgubbe mitt bland buskarna. Efter ett stopp hos honom gick vi till bilen och åkte hem till Lexi där vi somnade gott! En helt underbar dag, och jag är grymt glad att jag tog mig tid och råd att göra den trippen! :)

Igår fick jag reda på att Lasse o hela Hovet hade spelat tre låtar på ett ställe som heter Majas vid halvtvåtiden på natten. Min dag var perfekt, men om man hade varit där hade den nog blivit ultimat. Det roliga var att flytet inte tog slut på söndagen heller. Efter att ha lämnat Teresa vid tåget gick jag och Lexi tillbaka mot stationen och där stod helt plötsligt Håkan med flickvän och barn och tittade på tågtider. Vi ville inte störa, för det kändes på tok för privat så jag bara njöt av att ha Håkan i min närhet. Sen gick hans flickvän iväg med pojken och Håkan sprang runt med barnvagnen, det var en rätt kul syn :)

Som sagt, en helt underbar helg! Ett par bilder kommer nog upp i min bilddagbok (http://kin.bilddagboken.se) så kika in där ;)

Nu har jag landat lite lätt från mina små moln som jag gått på sedan i tisdags. Det låter väl lite fjantigt egentligen, men det var verkligen en av de största stunderna i mitt liv. Att få vara så nära någon som gett mig så mycket genom sin musik och sina texter, det var en otrolig känsla. Att både Lasse och hans Hov var grymt öppna och trevliga gjorde ju inte saken sämre.

Känner mig extremt rastlös för stunden. Känns lite knasigt och lätt frustrerande att bo hemma hos föräldrarna igen. Men de flyttar till Frankrike om en vecka, så då kommer man bara sakna dom istället. Min rastlös lär ju försvinna ganska snart i alla fall - jag som trodde jag skulle sitta hemma hela sommaren och inte ta mig tid och pengar till att göra någonting annat - nu blir det Göteborg i helgen, kanske Varberg på söndag. Sen ska jag jobba några veckor. Sista veckan blir hektisk, Stockholm helgen 12-13 augusti, sen på måndagen åker jag till mina föräldrar i Frankrike, kommer hem i slutet av veckan och åker till Hultsfred nästan direkt efter det. Det blir fint det :)

Har kommit på lite saker till som det pratades om under minglet med Hovet o Lasse:

- Idde sa att Thåström var Sveriges bästa sångare och tänkte gå och se honom i Tantolunden i Stockholm om ett par veckor. Jag kunde bara hålla med och jag och Micke sa också att vi sett honom på turnépremiären på Roskilde :)

- Teresa frågade Joffe vad han tatuering betyder efter att vi diskuterat det dagen innan och hon sagt att den var ful! Haha - fast det sa hon inte till honom. Jag tycker den är riktigt häftigt, men han hade ingen förklaring direkt, han tyckte nog också vara den är snygg. Men han sa bland annat att han hört flera förklaringar och en beskrivning har vart att det är pianotagenter, och det sa Teresa också dagen innan. Kul!

Hm, hade mer i huvudet nyss, men man glömmer så lätt ;) Jag skriver upp detta mest för min egen skull, kan ju vara kul att komma ihåg när man tappat minnet!

Oj. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja och jag vet redan nu att detta inlägget kommer bli sjukt långt, så jag ber om ursäkt för det för er som läser. Som nämnt i förra inlägget fick jag för ett par veckor sedan reda på att jag skulle få följa med Tindraz på Lasses genrep i Stockholm den 4 juli. Gårdagen skulle visa sig bli en av de största stunderna jag upplevt hittills i mitt liv. I söndags natt kom jag hem till Helsingborg, solbränd och sjukt sliten efter Roskilde. Tog en dusch, somnade, duschade igen, packade, tog sen bussen till Jönköping. Väl där mötte Tindraz upp med en het bil (ja, inte uteseendemässigt kanske, utan mer värmemässigt) vilken hon körde oss till Stockholm med. På vägen mellan Tumba och Järna stod det minann en kyrka längst vägen.
Väl framme i Sundbyberg, eller Sumpan som jag nu lärt mig att det heter, kom vi fram till hennes kompis som inte var hemma och vars badrum renoverades. Därmed hade vi en toalett i köket och bara en vattenkälla i form av kranen i samma rum. Mycket komiskt :)
Vi gick och mötte en viss mazk som kom gåendes med den nya fina Dunkla Rum t-shirten och vi fick även våra efterlängtade tröjor. Sedan gick vi och tog en öl tillsammans, väldigt trevligt!

När vi vaknade på tisdagsmorgonen kände jag direkt nervositeten komma. Sällan jag varit så förväntansfull som då. Efter att vi gjort oss iordning åkte vi sedan tunnelbana till Gullmarsplan. Diverse inköp av spritpennor och mat senare gick vi till det hemliga spelstället Fryshuset där vi satte oss utanför och väntade en stund innan vi gick in i foajén när klockan närmade sig insläppstiden 12.30. Strax efter utsatt tid kom Lisse från United Stage och började dela ut VIP pass för dagens spelning samt de extremt åtråvärda VIP passen till alla konserten Lasse spelar i sommar. Helt sjukt, och lite avundsjuk är man på Micke från DR som vann ett :) När vi stod och väntade kom Hovetmedlemmar strosandes förbi och sen kom även Lasse himself bärandes på en skjorta och vinkade och hälsade glatt. Just då fattade jag verkligen ingenting. Sen blev vi insläppta och jag, Teresa och Micke och hans bror tog plats på tredje raden av fem, haha. Vi frågade om man fick gå fram sen, men det skulle bara förstöra ljudet för oss så vi stannade där, förutom de gånger jag gick ut i gången och fotade. Det sjuka var att det var ingen uppbyggd scen så Lasse och Hovet stod verkligen mitt framför en, tio meter fram på golvet... verkligen konstig känsla.

Christian Kjellvander började spela ganska omgående, och oj vad bra han är. Har sett honom akustiskt flera gånger men nu med band lät det grymt mycket bättre! Förstår inte hur Lasse alltid lyckas välja så bra förband! :) Han spelade klart, tackade oss och Lasse för att han fick spela i denna gymnastiksal idag, osv... haha, lite kul. Det sjukaste var nog att under tiden Christian spelade satte sig Joffe en bit bort och vi såg Jensa och andra Hovetmedlemmar gå runt där bak vid scenen - jag fattade inte att det faktiskt hände på riktigt.

När de började fiffla på scenen kom Lasses manager fram till oss och sa att det skulle bli en tjugo minuters paus, vilket det också kommer vara under turnén i sommar - sen att vi var välkomna till buffébordet och ta för oss av diverse ost och kex, frukt och lyxig choklad, samt läsk, Ramlösa och öl! Givetvis tog vi av den guldiga drycken och njöt av att dricka öl som vi fått av Lasse (haha - eller ja, hans skivbolag kanske). Sedan satte dom igång, började med Min älskling har ett hjärta av snö och jag fylldes av den där otroliga känslan jag får varje gång jag ser och hör Lasse live. Vidare spelades Sen du var här, Nånting större och sen Lång dag. Sedan kom en omgjord version av För dig som var så grymt jävla bra, jag blev helt euroforisk! Sen fick vi höra Fria vägar ut, vilken var sjukt kul att höra live. Sen kom en omgjord Söndag 13.3.99 följt av Stort Liv, Dunkla Rum, Elden och sen Inte för kärleks skull, då en blödig Kristin fick tårar i ögonen - men det var så vackert. Efter den spelade de Du hade tid och alla skrattade gott när Lasse sjöng "...men mina fingrar säger att, äh va fan det var ju bara ett genrep" :D
Vidare spelades Elegi, som alltid skapar en otrolig stämning - 30 pers eller 3000, det känns likadant och det känns lika personligt varje gång man hör Lasse sjunga den live. Sedan spelade de Hugger i sten och vi fick sjunga med som vanligt, även fast det inte blev mer än en refräng (kan tänka mig att vi inte hördes så bra). Fast Lasse sa efteråt att vi var duktiga så nu skulle vi få kaffe och konjak också, haha. Sen kom en euroforisk Jag vill gå hem med dig och jag kunde verkligen inte sitta still längre. Inte för att jag gjort det på stolen tidigare, men man ville egentligen bara upp och hoppa och dansa. Sedan avslutade de med ännu en ny version, denna gången av Söndermarken. Riktigt bra. Innan de lämnade scenen inför extranumrena sa Lasse: "Nu kommer vi lämna scenen, men ni behöver inte klappa om ni känner att ni är trötta i händerna och sådär, för vi kommer att komma tillbaka ändå". Fast vi klappade ändå :)

Och visst kom dom tillbaka, tackade så mycket flera gånger under konserten vilket kändes sjukt då det var vi som var så otroligt tacksamma som fick vara där. Det var en sån otroligt känsla att få vara med om det där, att sitta där och få den intima stämningen som infann sig. Lasse sa också under konserten att han drömt om det länge, att få spela på en stor scen inför en liten publik. De började spela Åt samma håll och sen gick det verkligen inte att sitta still när de spelade Stockholms kyss och sedan Solen i ögonen. Eurofori är det enda ordet man kan använda till det! :D

De gick av scenen igen och fick ännu fler applåder, vi gjorde så gott vi kunde för att höras - sen kom de tillbaka och spelade Ingen soldat följt av ännu en ny version av Kom ihåg mig där vi verkligen fick lyssna till Idde och Annas änglaröster - så otroligt vackert. Låten blev lite extra speciellt då Lasse tillägnade den sin vän Erik som var där och satt precis bakom oss. Han skulle flytta till USA dagen därpå, gifta sig och bosätta sig där, så det kändes lite extra personligt och fint att få lyssna till.
Sen var konserten slut - Lasse sa att de skulle gå bak en stund och kanske byta skjorta, dricka lite vatten och sen komma ut och dricka öl med oss. Tyvärr kommer jag inte ihåg allt som sades under konserten, men det var en väldig intim känsla, särskilt när man hörde tjejernas skratt och annat som man aldrig annars hör pga av en stor publik. När Lasse skulle börja sjunga Hugger i sten råkade han slå till gitarren så det lät mycket också, det var lite kul :)

Det dröjde inte lång stund innan Lasse stegade ut som första person och satte sig hos några och började prata. Anna kom ut strax efter och vi kramade om henne, även om hon inte kände igen oss först tror jag att hon mindes oss från Göteborg sen. Vi pratade ett tag med henne och sen efter en stund kom några snubbar från Universal och skulle dela ut guldskivor. Vi visste om det eftersom nån United Stage snubbe sagt det tidigare, men Hovet visste inget (jag tror Lasse visste för han hade redan fått två stycken tidigare). Det var också en sån där sjukt exklusiv känsla att få stå där mellan Staffan och Anna och sen se dom få gå fram en och en och uppleva en stor stund själva, genom att ta emot guldskivor för Efter Nattens Bränder, en annan jag inte vet vad det var och sen en platinaskiva för DVDn som legat på topplistan i mer än 200 veckor - helt sjukt! (och förhoppningsvis en trigg att göra en till DVD, jag längtar redan!)
Efter utdelningen började minglet på allvar och mer öl dracks. Snackade en stund med Jens och Norpan, de fick signera en lapp från Mickes block och Norpan tyckte det gav värsta lågstadiekänslan, det var lite kul. Lasse var lite upptagen med andra så vi gick och pratade med andra så länge, och kom fram till en ensam Johan. Vilken människa, han är så jävla härlig! Direkt började han prata och skaka hand och fråga efter namn och vi tog kort och sen pratade vi en bra stund om min utbildning, om gitarrer och om diverse annat. Han verkade genuint intresserad också, så sjukt trevlig - och söt, jag blev nog lite kär ;) Sen gick vi vidare och till slut blev Lasse ledig så vi satte honom på en stol för att signera alla grejer vi hade med. Jag fick min nya fina DR tröja signerad, min DVD, ett kort på Lasse från Göteborg och ett kort på oss tillsammans efter samma konsert och sen även min gitarr. Den senare var jag sjukt lycklig över, något jag velat ha så länge - vilken inspiration det ger! :)
Vi snackade lite och kom in på autografskrivning, hur jobbigt det verkade vara eftersom alla kom fram och ville ha något signerat. Sen berättade han att det tog två dagar att signera de 1000 exen av Bränt Krut vol. 1 och att när han satt med dom blev han så frustrerad ibland att han bara flippade ut på dem och ritade streck över hela istället - och att dessa trashade kopior hänger på United Stages kontor, haha. Sen sa han att han hade signerat 3000 ex av Efter Nattens Bränder, så jag undrar hur många gånger han blev sjukt trött på det då :)
Sen snackade jag vidare lite med Lasse och frågade om han sett Guns n' Roses veckan före, vilket han hade och jag berättade att jag såg dom och Bob Dylan på Roskilde. Så han frågade vad jag tyckte om Dylan och jag sa att det var jävligt coolt men att han var en riktig surgubbe som stod på sin plats hela tiden. Det tyckte Lasse var skönt, sen imiterade han honom och sjöng nåt och spelade låtsas piano, haha. Det såg kul ut, synd att några avbröt så han inte kunde fortsätta! Vi gick vidare och pratade sen en hel del med både Idde och Anna och sen och Staffan och Jensa.
Staffan ska på turné med Anna Ternheim i höst och han berättade att hon släpper sitt album i September. Han tyckte även att Christian Kjellvander som förband var kul eftersom det kändes som att det var två konserter i ett under turnén eftersom han är så sjukt bra. Sen skulle jag ta kort med Staffan och då sa han att vi måste gömma ölflaskorna, haha - varför vet jag inte men det var rätt komiskt där vi stod :)
Sen blev jag överdragen till Jens som Teresa pratade med då han tyckte det var en kul grej med turnésidan DR kommer att ha under sommaren. Vi pratade lite om det och sen pratades det om allt möjligt. Vi snackade om låtval och sådär och vi kom in på Kom Änglar, att han sagt att han inte skulle köra den förra året, vilket han sen gjorde redan under andra konserten och sen sa till Hovet att komma ut och köra med honom under tredje konserten och i fortsättningen, haha. Men i år hade han tydligen sagt ett stort nej, så vi får se hur länge de håller :)
Vidare snackade vi med alla om hur det kändes att spela inför en sån liten på publik på genrepet. Tror det var Jens som sa att de hade spelat både lördag, sen två gånger i söndags och en gång i måndags och att detta var så himla kul eftersom det tidigare kanske bara gått förbi en arbeterade eller nåt som inte ens brytt sig om att titta på dom under repen, haha. Men vi förstod nog allihopa att det var en speciell grej för alla involverade - både oss som var där och för Lasse och hela Hovet. Jens snackade om nervositet och de flesta andra i Hovet sa att dom var nervösa inför premiären men att det alltid fixar sig för det kan inte direkt gå fel med Lasse - och det håller jag med om! :D

[paus] - jävlar vad jag skriver, förlåt men jag kan verkligen inte sluta :)

Vi pratade lite till med Anna och Idde som berättade om en min Staffan brukade göra mot dom på scen, de ropade även efter honom men han pratade i mobil och de sa att han bara gjorde sig för att han inte ville visa. Det märktes verkligen det jag trott, att de har en sjukt fin sammanhållning och har så kul tillsammans. När de lovat att titta efter mig i Helsingborg och Teresa i Göteborg i diket då vi ska ta kort så strosade de iväg, sen missade jag när Lasse gick iväg och sen var det bara Johan kvar i den delen av rummet så vi pratade med honom och sa hejdå. Sen gick vi ut och rökte och där stod Norpan och Josef så vi pratade med dom ett tag till, sen gick vi in på toaletten och då kom Anna och Idde igen. Inne på toan satte jag ner min gitarr och väska utanför och Idde satte ner sina guldskivor, jag sa att hon inte fick få för sig att sno min gitarr - men jag tror inte det var nån risk. Jag var däremot väldigt sugen på att ta en av hennes guldskivor, haha.
Sen började vi gå ut och där åkte Lasse iväg i en taxi, men vi stannade och pratade lite med Jens som berättade att dom skulle iväg och äta på ett ställe som hette Nyfiken Gul. Vi frågade om det var okej att komma dit och dricka lite öl och han beskrev vägen och tyckte nog att vi skulle komma. Anna sa också att det var okej, så vi började gå iväg och då kom Idde cyklandes och sa hejdå. Sjukt :)

Vi tog oss in nån station, åt på McDonalds och gick runt och letade lite. Vi hittade det jättemysiga stället nere vid Årstaviken och blev genast lite skygga och nervösa när vi såg hela Hovet och Lasse sitta där - vi ville verkligen inte vara ivägen och även om Jens sagt att det var okej tror jag att respekten för Lasses privatliv är så stor att vi inte vågade gå fram riktigt. Vi satt oss vid ett eget bord och drack några öl och pratade om Lasse och livet istället. Det var riktigt, riktigt trevligt och jag måste verkligen tacka Teresa och Micke extra mycket för den stunden - det var fint. Josef vinkade glatt när han såg att vi var där och Norpan sa ett lika glatt hej när han gick förbi. Jens och sen Johan stack ganska snabbt så det kändes bra att sitta på lite avstånd. När jag och Micke var på toaletten och kom tillbaka stod Teresa och pratade med Lasse, som hon haffat i baren, och han verkade intresserad av att ställa upp i den fototävling vi ska ha på DR under turnén. Sjukt kul om han vill det :) Jag gick fram till dom men just då gick Teresa tillbaka till bordet, men Lasse såg mig och log och sa "Tja!" sen trodde han nog att jag skulle säga nåt men jag sa bara hej, och sen gick jag tillbaka. Haha, jag vet inte om det var nervositeten som satte tunghäftan i mun på mig eller om det var ölen som hade fått sin verkan.
Vid halv tolv kände vi att det var dags att gå, och precis innan kom en insläntrandes Anders Lundin som haft allsången tidigare på kvällen. Sen när vi väl gick vinkade Anna hejdå och på väg mot tunnelbanan stod Idde vid sin cykel och pratade i mobil. Vi gick bort till tunnelbanan och sa hejdå till Micke, sen åkte vi tillbaka till Sumpan och somnade gott efter att ha pratat om dagen och kvällens händelser.

Det var en helt underbar dag och det finns inte mycket som kommer slå den. Jag hade inte förväntat mig någonting egentligen, men så blev det så bra. Alla är så genomgoda människor, de är verkligen öppna och trevliga och roliga och ville prata med oss, även fast Anna sa att Lasse tvingat dom att stanna, haha. Känns sjukt att det gick så snabbt och att det är över nu, man känner tomheten i kroppen samtidigt som jag är så sjukt lycklig. Det kommer ta ett tag innan jag kliver ner från molnen!

Tack Lars, tack Hovet och framförallt tack Teresa som tog med mig. Verkligen ett minne för livet...